Så länge jag har er är livet underbart

Vad är kärlek?
Känner man igen den när man ser den?

Är det en sorts besatthet? Eller bara omtanke? Handlar det om förlåtelse? Eller handlar det om förståelse?

Ibland kan man känna hat jäntimot sin partner och man betvivlar om man tycker om honom/henne eller inte. Man irriterar sig på allt personen gör, och kanske till och med känner besvikelse. Man planerar hur man skulle ha det om man blev ensam. Man beslutar att ett liv i ensamhet är mycket bättre än ett gemensamt liv med sin partner.
Men så kommer dagen då man inser att man aldrig kan sluta förlåta sin respektive. Att hur jobbigt det än är så kan man inte vara utan den andre. När man är ensam så ringer man, man vill att han/hon ska komma tillbaka. Är detta kärlek? Eller bara rädsla för att vara ensam?

Kanske man egentligen inte har någon som helst rätt att vara så arg och besviken på sin partner? Kanske man kommer med orimmliga krav? Kanske man har alldeles för krävande behov som inte alltid går att uppfylla? Kanske man kan finna lyckan i sin partner om man möter varandra på halva vägen och accepterar vissa saker? Alla kan inte alltid tycka och tänka som du, men ingen kan heller begära att du ska sluta med det...
Kanske man ibland måste acceptera ett "nej" som ett "nej" och inte försöka tvinga den andre att ångra sig, det är ett övertramp på dennes integritet. Den andre har samma rättighet som en själv.

Vissa tycks tycka att kärlek är glädje i dennes trygghet. Ekonomisk eller känslosam.
Man kan se att denna glädje inte är tillfredsställande, då dessa shoppar bort sina tankar och fyller sina tomrum. Detta tillfredsställer, hur länge? Det beror helt på onöjet. Detta finns överallt. Sådana som vill överträffa sig själva och alla andra med materiella ting. Medan dem som är mer nöjda med sin tillvaro kan finna nöjet att dela andra upplevelser med andra.
(Sådana beteenden kan irritera och frustrera mer än att imponera, det blir inte mer intressantare för varje sak du ska eller har införskaffat.)

Det finns även dem som anser att "Äganderätt" är äkta kärlek. Att man äger sin partner och styr över dess liv. Att dem är dem ända att ha åsikter och ta alla beslut. Detta kan tyckas vara relativt vanligt, men det är det egentligen inte. Detta sitter mest i osäkra människor. Dessa har ofta hållhakar på sin partner, någonting att hota med när det blir jobbigt.

Så vad är kärlek? Den tycks tydas på många olika sätt...

(Detta är en ursäkt till en person, jag tror du vet vem du är. Och en pik till flera andra.)