Jag vikkar

Nu verkar det vara något problem med inloggningen på min andra blogg så jag använder den här gamla klassikern i väntan på att det ska ordna upp sig.

Vad har jag att säga kring den här dagen förutom att det varit snöstorm. Det har dock inte varit kallt så man har enbart störts av svårigheterna att se vart man befunnit sig. Dock har ag fått vissa saker gjorda, som att skrala ihop alla mina småpengar så att jag kan köpa julklappar till mina små älsklingar, haft finfrämmande av S-O och varit på möte med sonens rektor.

Jag kan säga att trots att vi redan tagit oss genom mycket så finns det fortfarande mycket jobb kvar, många samtal att ringa och många tåtar att dra i för att komma ytterligare en bit.

Det är trots allt så att hur mycket man kämpar och övervinner så måste man inse att kampen över alla hinder aldrig är över men så länge man har motivation som kärlek, en dröm eller vadsomhelst så finner man alltid just den snutten energi som behövs för att slå sig fram.

På min andra blogg genomgår jag en lista där jag svarar på någonting för varje dag. Idag skulle jag visa vad jag haft för kläder på mig under dagen och med tanke på att jag spenderat stor del av dagen ute så har detta varit dagens outfit!

I övrigt kan jag säga att händelsen i stockholm har påverkat mig starkt och gjort att jag isolerar mig, ryggar och känner mig otrygg. Jag hoppas verkligen att det kommer lugna sig, känns bara trist att hämndlystnad är starkare än förstånd och respekt mot sig själv. Snälla sluta döda andra och sluta avsluta era liv.

Min andra BLOGG som jag spenderar mest tid på för tillfället.

Upphittad kanin!

Har hittat en kanin i nicksta området, Nynäshamn. Denna vill gärna komma hem nu...
Saknar ni er kanin så kan ni kontakta mig här eller per telefon, kaninen återlämnas mot beskrivning.

0739-958-751

...

Varför går jag sönder var gång jag måste säga någonting?
Jag vet inte riktigt vart jag står? Eller vad jag vill... Och det är jobbigt.
Det finns mycket man sväljer mellan släktens påhopp, dem tycker att jag är lat och ska vara tacksam. Tacksam över vadå? Vad har jag att vara mer tacksam över än andra? Borde inte någon vara glad över att jag finns? Varför är det jag gör bara luft värt? Medan det andra gör, som är nästan samma, är fantastiskt?
Jag tror att jag blir hemma under midsommar, känner inget behov av släktskap för tillfället. Det är det sista som jag behöver just nu... Jag behöver min familj och en egen tradition att vänja min familj efter. Som en start på mitt och mina barns liv, som Familj... Oberoende av andra som inte uppskattar oss/Mig.
Härliga Måndagar...

...

Imorgon ska jag till tandläkaren, detta är bestämt och planerat... Klockan tre på eftermiddagen ska jag dit och det har jag verkligen taggat mig inför eftersom jag tycker att det är hårt att gå dit. Och idag klockan halv sex fick jag veta att jag kommer att behöva barnvakt eftersom Marcus missat att säga detta till mig, också...
Tack så mycket! Hur f*n ska man finna en barnvakt vid den här tiden? Jag blir så less... så jag får väl antagligen ställa in imorgon...

Mitt liv... Egendom?

Jag har alltid trott på tillit, att man kan lita på sina medmännsikor tills motsatsen har bevisats och vid det stadiet är den bekant-/vänskapen eller det förhållande utom all räddning och inte mycket värt. Detta är en av anledningarna till att jag inte är svartsjuk. Skulle jag behöva det föredrar jag att bara lämna personen i fråga och se till att träffa en som jag kan lita på eftersom det är Så viktigt.
Ska man behöva få stå till svars över vilka man pratat med? och förklara varför och om vad man pratat om?`
Är inte sms:en man får privata? Jag kanske inte har hemligheter men det kanske är någon som skriver någonting persoligt som dem inte vill att någon annan ska veta... Har han rätt att läsa dessa? Har han rätt att rota igenom min telefon?
Har han rätt att stå och läsa över min axel när jag pratar på msn? Och har han rätt att gnälla om jag väntar med att klicka upp dialogrutorna tills han avlägsnat sig? Som sagt, även om jag inte har en massa hemligheter men jag sitter inte och lyssnar till hans samtal eller kollar igenom hans telefon så varför ska han göra det?

Jag har tröttnat på att fråntas mitt liv, mitt privatliv.
Det räcker, för så många saker som jag har fått stå ut med i detta förhållandet!
Listan kan göras otroligt lång och jag kommer säkerligen att notera upp allting för mig själv för att förstärka allting men jag tänker inte hänga ut det här, Eftersom jag är LOJAL!

Jag har verkligen tröttnat och det märker jag omedelbart eftersom aptiten avtar och humöret slås ner på rött...

"mamma struntar i mig..."

Vi åkte till mina föräldrar för att se deras nya inköp... en Knaus husvagn med plats för 2. Den var väldigt mysig och jag vart själv sugen på att skaffa husvagn, saken är den att om man ska ha en husvagn anser jag att det ska vara ett substitut för sommarstuga, och därför vill jag ha en liten "tomt" att ställa den på. Så det skulle bli en relativt dyrare historia än vad jag kan avvara. Först kostnaderna för husvagn och alla tillbehör och så tomten. Så det lär få vänta ett bra tag.
Dock missuppfattade Alexander detta och trodde att 140 000:- vagnen var till honom och vart så besviken när fallet var annorlunda. Han sprang iväg och satte sig på altanen med sina såpbubblor när jag kom och förklarade hur det var. Han var besviken och ville bara gråta men det som förvirrade honom var antagligen att han har blivit lovad att få sova där i sommar.
Vi fikade och snart frågade Alexander om han kunde få sova där inatt. Men så kom nästa besvikelse... mormor och morfar ska jobba imorgon. Alexander ansåg att dem hade jobbat färdigt och sprang till den andra altanen på andra sidan av huset. Denna gång valde jag att ignorera honom tills vi skulle åka hem, 10 minuter senare. Min pappa och Marcus gick till Alexander för att få honom att följa med. Det var då det fruktansvärda uttalandet kom;
"Mamma struntar i mig." Jag tog det hårt, eftersom jag inte gör annat än funderar ut saker som han vill göra, vi cyklar till och med till dagis, utflykter och lekar eller bara sitter hemma med en rolig film. Allting för att han INTE ska vara ensam eller utstött och för att han ska känna att jag VILL vara med honom. Och eftersom jag vet att småsyskon pressen kan vara nog så jobbig. När man helt plötsligt måste dela med sig av det viktigaste man har, ens föräldrar, ens enda trygghet i livet. Tänk om man glöms bort? Det är såna tankar jag försöker undvika att han ska få men när han uttalande kom kände jag mig otillräcklig och bräcklig. Som om det inte spelar någon roll eftersom jag helt enkelt inte räcker till.