"mamma struntar i mig..."

Vi åkte till mina föräldrar för att se deras nya inköp... en Knaus husvagn med plats för 2. Den var väldigt mysig och jag vart själv sugen på att skaffa husvagn, saken är den att om man ska ha en husvagn anser jag att det ska vara ett substitut för sommarstuga, och därför vill jag ha en liten "tomt" att ställa den på. Så det skulle bli en relativt dyrare historia än vad jag kan avvara. Först kostnaderna för husvagn och alla tillbehör och så tomten. Så det lär få vänta ett bra tag.
Dock missuppfattade Alexander detta och trodde att 140 000:- vagnen var till honom och vart så besviken när fallet var annorlunda. Han sprang iväg och satte sig på altanen med sina såpbubblor när jag kom och förklarade hur det var. Han var besviken och ville bara gråta men det som förvirrade honom var antagligen att han har blivit lovad att få sova där i sommar.
Vi fikade och snart frågade Alexander om han kunde få sova där inatt. Men så kom nästa besvikelse... mormor och morfar ska jobba imorgon. Alexander ansåg att dem hade jobbat färdigt och sprang till den andra altanen på andra sidan av huset. Denna gång valde jag att ignorera honom tills vi skulle åka hem, 10 minuter senare. Min pappa och Marcus gick till Alexander för att få honom att följa med. Det var då det fruktansvärda uttalandet kom;
"Mamma struntar i mig." Jag tog det hårt, eftersom jag inte gör annat än funderar ut saker som han vill göra, vi cyklar till och med till dagis, utflykter och lekar eller bara sitter hemma med en rolig film. Allting för att han INTE ska vara ensam eller utstött och för att han ska känna att jag VILL vara med honom. Och eftersom jag vet att småsyskon pressen kan vara nog så jobbig. När man helt plötsligt måste dela med sig av det viktigaste man har, ens föräldrar, ens enda trygghet i livet. Tänk om man glöms bort? Det är såna tankar jag försöker undvika att han ska få men när han uttalande kom kände jag mig otillräcklig och bräcklig. Som om det inte spelar någon roll eftersom jag helt enkelt inte räcker till.