...

Varför går jag sönder var gång jag måste säga någonting?
Jag vet inte riktigt vart jag står? Eller vad jag vill... Och det är jobbigt.
Det finns mycket man sväljer mellan släktens påhopp, dem tycker att jag är lat och ska vara tacksam. Tacksam över vadå? Vad har jag att vara mer tacksam över än andra? Borde inte någon vara glad över att jag finns? Varför är det jag gör bara luft värt? Medan det andra gör, som är nästan samma, är fantastiskt?
Jag tror att jag blir hemma under midsommar, känner inget behov av släktskap för tillfället. Det är det sista som jag behöver just nu... Jag behöver min familj och en egen tradition att vänja min familj efter. Som en start på mitt och mina barns liv, som Familj... Oberoende av andra som inte uppskattar oss/Mig.
Härliga Måndagar...