Vännerna glider mig ur händerna. En efter en förvinner dem, och egentligen är det inte så konstigt. Jag är gnällig och bitter... Jag har inte mycket roligt att prata om. Jag kan inte längre föra ett vuxet samtal med någon utan att det tillslut blir klagan över relationsproblem.
Varför ska jag vara så J***a patetisk? Det är ju fruktansvärt hur tragiskt att jag har blivit en sådan männsika och det är inte roligt.
Man kan ju säga att det inte är många som ringer och frågar om vi ska hitta på någonting. Jag spenderar dem flesta dagarna i ensamhet. Så vidare det inte är någon som är ensam eller har en långtråkig dag. Kanske deras andra dagliga umgängen inte har tid och då vet dem att jag Alltid är ensam. Och att jag Alltid har tid!
Det är sorlig...
Kanske det blir aningen bättre när jag bor ensam och inte har dem bekymren kvar.
Kanske men det vet man inte, ibland kan allting bli helt fel.
Fast just nu så har jag en plan i mitt huvud om hur allting ska vara och bli, och i dem finns inte någon man med, den planen består bara av mig, Alexander och Olivia. Och den planen ska göra så att det fungerar för oss allihop, språk, ekonomi och min mentala hälsa...!
Så jag måste be mina vänner om ursäkt, för att jag är bitter och kanske kan tyckas mycket tråkig, jag är medveten om det men det är inte min avsikt att belasta. Jag vill vara den person jag en gång varit, med måtta, men det kommer att ta ett litet tag tills jag funnit mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar