Lite gnäll igen...

Jag är rastlös, har ont i huvudet och funderar på att bara sova... Men jag vill göra någonting!
Imorgon förmmiddag ska jag till sorunda och titta på en lägenhet, spännande men annars finns det inte mycket att göra...

Igår lovade jag min syster att jag ska sitta barnvakt imorgon, igen. Var senast barnvakt i lördags. Men jag funderar på att säga att det inte går. Saken är den att för det första har mina barn inte ens fått vara i hennes lägenhet, speciellt inte Alexander eftersom dem stöka, eller vi kallar det för leker... För det andra är Alexander fortfarande hostig så kanske jag har ett eget barn att skaffa barnvakt till eftersom jag även har prov på fredag klockan ett. Den enda anledningen till att hon vill ha barnvakt är för att hon ska till frisören, någonting jag brukar boka när Marcus är hemma...
Jag känner inte för att ställa upp på min familj, allting kretsar enbart runt dem. Och trots att jag studerar, har två barn, en strulig relation och en yta på 107 kvm att hålla ordning på, så ber andra mig om hjälp, eller klagar över allting som är så jobbigt. Men så snart jag säger någonting, som bara när jag säger att jag ska skaffa ett jobb, vilket är ett måste och en självklarhet, säger dem... "hur ska du hinna det?" Detta gäller även saker som körkort, en barnfri helg att ta hand om mig själv...
Jag hinner ta hand om min systerson eller hur? Jag hinner ringa för att se hur ni mår? Jag hinner hälsa på er för att ni inte "kan" åka hemifrån varenda helg eller hur? Jag kan åka genom halva sverige bara för att någon fyller år, trots att dessa aldrig firar oss, eller hur?
Så kom inte till mig och låt nervärderande för jag klarar av saker f*n så mycket bättre än du!

Skönt att få det sagt...