...

Jag känner mig naken och utblottad. Alldeles ensam i kylan.
"Hallå, här är jag! kan ni höra mig" Avgränsad från omvärlden.
Jag följer dem andra eftersom dem vill det, dem vill att jag ska följa med som sällskap. Men när jag ber om någonting suckas det... Och varför kan inte männsiskor förstå att bara för att M "kan" passa barnen varje kväll så betyder det inte att jag VILL det. Jag älskar mina barn! Jag besväras inte av deras närvaro och gör ni det så borde ni inte umgås med mig eftersom dem ingår i mitt liv.

Oj, vad det ekar här inne. Jag tror att jag hört detta förut. Självömkan. Jag är bra på det.
Kan man kalla det en talang?