...

Så har det hänt...
Plötsligt blir allting verkligt, tyvärr gick det hela till på fel sätt... Men det verkar som om vi verkligen ska separera och jag är livrädd!
Jag har en knipande känsla i magen, hur ska jag klara det här på egen hand? Jag har ingenting... Den här månaden kommer jag att ha 7573:- och det kommer man inte långt med och sedan kommer jag att enbart ha barnbidraget och underhållet till den 25 augusti, om jag inte kan hitta ett arbete... Jag har ångest och börjar att få en panikkänsla...
Jag vet att jag kommer att ångra mig sen, att jag kommer att må dåligt och att jag kommer att önska att jag inte "separerat" men det är alldeles försent.

När jag var på väg till Nynäshamns bostäder för att prata med dem om lägenheten fick jag en möjlighet att tänka. Och jag började fundera kring att kanske flytta själv men att jag och Marcus skulle kunna dejta och försöka göra det vi aldrig kunnat. Bo särbo och kanske finna varandra igen men inte behöva träffas och reta upp oss på varandra varje dag... Men när jag kom hem hade Marcus läst allting och det blev en omöjlighet. Men jag får självklart skylla mig själv... Kanske det är bäst så.... Det var ju det jag ville, eller hur...?